Längtan till December är stor!

Då fick jag godkännande brevet från Universitetet att jag är välkommen i Decmber.
Denna gång är det som arrangör och översättare tillsammans med en annan person.
Känns som privilegium att få ta ner en grupp till Indien.
Det ska bli härligt att få se alla som jobbar där igen.
Jag har en lite speciell kontakt med några av killarna dom jobbar i matsalen.
Dom är bara för härliga.
Ganska enkelt , jag blir glad att se dem och dom av se mig.
Jag ser tydligt hur saker och ting blir precis som det är tänkt.
Sista 4 månaderna har jag arbetat med en kille som är från Liverpool.
Så det känns hur avslappnat och naturligt som helst att prata engelska.
Och nu ska jag översätta kursen i Indien.
idag ska jag hälsa på min pappa.
Det var ett tag sedan nu.
Han har tillbringat sommaren i sommarhuset. Vid kusten.
Ska bli kul att ses och prata.
På telefonen blir han så stel och formell.
Vi är en del av våra föräldrar på flera plan.
Fysiskt, arvsmässigt och det många av oss inte tänker på är att vi sitter ihop energimässigt också.
Energi är inte beroende av tid och rum.
I och med det så spelar det ingen roll om dom har gått vidare eller ej.
Dom lever i oss ändå.
Som minnen och energimässigt och genetiskt.
Därför är det, om man ex har en olöst konflikt eller dyl, önskvärt att vi gör en process för att lösa det.
Annars påverkar det oss i nuet.
Och om dem lever kan man göra processen själv. Vi behöver inte göra den med den det gäller.
Det är i oss det är. Det är i oss vi måste göra det.
Oneness har fina processer för det.
Processerna blir man guidad igenom.
Ingenting man sitter och pratar i grupp.
Brukar bli väldigt vackert!
Ich är väldigt befriande.
För det är genom dessa sår, olösta konflikter isv som vi upplever livet. Nuet.
Ha en fin lördag!




Varför mår vi inte bra?

Ja löser vi den frågan så rasar nog hela världen.
Allt från materialism till läkemedelsbolag skulle försvinna nästan helt.
Jag kan inte lösa den frågan, men jag vet varför jag mår bättre och är mer tillfredställd i nuet än någonsin i mitt liv.
Jag ska försöka förmedla det på ett enkelt sätt.
Om jag frrågar dej: Vem är du?
Så svara du med ditt namn eller att du bor där och där eller att du är son till den eller den eller jobbar där och där.
Men jag frågade inte vad du heter eller vem du är son till eller vart du jobbar.
Vi identifierar oss alltid i relation till någonting.
Om jag ber dig som läser det här att peka på dig själv nu när du läser det här och säga: " Jag vill ha en glass"
Gör det nu du som läser. Peka på dig och säg det.
Så.... vart pekar du?
I ditt bröst, inte sant?
Där har du människans sanna natur att identifiera sig. I "hjärtat", bröstet.
Många av oss identifierar, tror att rösten i vårt huvud är "JAG".
Rösten i vårt huvud är vårt sinne. det är lika mycket jag som en bilradio är bilen. Alla bilar har en radio. Alla människor har ett sinne.
Om du nu funderar riktigt noga..... när du hör tjattret i ditt huvud.... så är det någon som observerar, hör tjattret. Eller hur?
Vem är det då?
Nu börjar vi närma oss.
MEN, vi stannar där. Resten är inte till någon nytta , just nu.
Vi identifierar oss alltså med rösten i huvudet.
Varfö ska vi inte göra det?
För det första, det är inte du, det är som sagt ditt sinne.
För det andra, när du inte identifierar dig med sinnet, alltså ser det för vad det är, så är dess tankar inget du blir utsatt för. Det är inte "dina" tankar. Dina tankar är lika mycket dina som luften du andas är din.
När du ser sinnets egenskaper, som du faktiskt inte kan göra något åt. Sinnet kan inte tysta sinnet. Det är en omöjlig ekvation.
Tror du mig inte?
Testa då. Eller gör så här: testa att inte vara ex dömmande en dag.
Du hinner garanterat inte längre än till den första personen du möter så kommer sinnet dra igång.
"Men vilken idiot, hur kan man gå så där". Eller något i den stilen.
Sinnet har massa olika sätt att hålla igång.
Varför ska vi då se och förstå det här?
Jo, Det fina i kråksången är att den där rösten i huvudet, som du tror är du, den skapar lidande, håller dej ifrån nuet. Grubbleri osv.
Du kan ex gå från jobbet och grubbla och vips så är du utanför dörren. Missat ALLT i nuet hela vägen hem.
Du är någon annanstans än där du fysiskt är.
På så sätt skapas ett känsla av separation. För du är någon annanstans i huvudet.
Om du går och lägger dig på soffan, sluter ögonen, vad händer?
Jo sinnet tar dig framåt eller bakåt i tiden.
Eller hur?
Du tar inte in det underbara nuet.
Dofter, smaker, färger, möte med människor osv.
Du är inte här och nu.
Sinnet skapar också en hel del psykologiskt lidande.
Se hur du reagerar om någon gör dig ex upprörd.
Situationen hände för 2 timmar sedan. Vad har du gjort under dessa timmar? Grubblat och ältat det i huvudet hela tiden. Är det att vara här och nu? Det är att skapa lidande. Sinnet vrider och vänder och håller på med alla sina olika egenskaper för att hålla dej från nuet.
På så sätt skapar vi vårt eget lidande. Det som har hänt kan aldrig vara något annat än det som hänt. Det går inte att förändra.
Som jag brukar säga: "Har man skitit på sig så har man skitit på sig". Det är bara så.
Så,,,, vad har det här med att jag känner mig mer tillfredställd i nuet och mår bättre än någonsin?
Jo, när jag SER vad sinnet håller på med, och inte identifierar mig med det, så blir jag fri.
Det kombinerat med en annan sak.
För det är inte bara det.
Det är ju den där känslan av att det saknas något hela tiden. Känslan att aldrig vara nöjd. Den odefinerbara rastlösheten, oron.
Den som vi försöker springa ifrån.
Den som vi flyr ifrån. Det som är såååå jobbigt.
Den känslan är ingenting annat än en signal att det är något i oss som behöver uppmärksamhet.
Vi har förstått den fel.
Deet är som om vi går runt med ett sår som vi försöker hitta balsam till.
Vi flyr i träning, mat, Jobbar, stressar, alkohol, shoppar, byter relation, ja vi försöker på alla sätt att känna oss mer tillfredställda.
Har det fungerat?
Nja, så där va? Tillfälligt och inte fullt ut.
Inte för mig iallafall.

Men det finns en väldigt enkel lösning. inte helt fri från smärta. Men definitivt värt smärtan för att slippa lidandet i att hålla på som jag gjorde.
Det är att stanna upp, lyssna på ditt inre. Sätt dig ner. Börja ex meditera och sluta agera på den där känslan.
Agerar vi ut på den så kommer vi alltid att behöva göra det.
Gör vi alltid som vi gjort så blir det alltid som det blivit.
Gör vi annorlunda så BLIR det annorlunda.
Så, det vi egentligen söker är väl lugn och ro, frid. Eller?
Att känna oss nöjda med det som är?
Är det inte så?
Det vi söker finns inom oss. Vi kan aldrig lösa något i oss med en yttre lösning.
För det är exaktt det vi försöker med.
För mig så fanns lösningen i mig hela tiden.
När jag började sätta mig ner, och se på vad det var i mig som behövde den här uppmärksamheten så händer någonting.
Det hände inte direkt.
Men ganska snart så började jag märka en skillnad på hur jag upplevde nuet.
Jag vart lugnare, mer här och nu.
Och med det upplever jag mycket mer i nuet. Runt omkring mig.
Tidigare levde jag inte. Jag existerade bara.
Det finns ingen quick fix, men varje gång jag ger mig den tiden, så kommer jag ett steg närmare det jag alltid sökt.
Det vi alla söker finns i tystnaden, bakom tjattret. Bakom det vi försöker springa ifrån, fly ifrån.
Det ni finner där bakom, får ni sätta vilken etikett ni vill på.
Men det är där det finns, det du alltid sökt.
Namaste och ha en underbar helg.

Så underbart

Söndag och på väg till jobbet.
30 min tills bussen går från Danderyd till Stocksund.
Dessa 30 min visade sig vara bland det härligaste på länge.
Jag började titta mig omkring.
Ser allt det vackra.
Tacksamheten växer...
Tänk hur allt vart efter uppvaknandet, Indien.
Allt är perfekt i nuet. Det har varit min inställning, mitt perspektiv som varit fel.
Tänk dig att du är i paradiset, utan att veta om det?
Det är ungefär så det känns.
Många av oss lever inte livet. Vi existerar bara.
Levde vi livet skulle vi vara överlyckliga bara av att existera.
Men så är det inte för dem flesta.
Någon som kan känna igen den där känslan av att det är något som saknas?
Jämt... alltid, hur bra vi än har det så finns den där. Vi kan ha framgång, pengar osv.
Det finns alltid där, som ett gruskorn i skon.
Det går inte att sätta fingret på den.
Men den är där. Mer eller mindre.
Känslan att inte vara riktigt nöjd.
Den känslan har jag försöka att hitta en lösning till hela livet.
Att känna mig nöjd.
Är det samma sak som att söka frid, lugn och ro?
Jag ska dela med mig av en historia.
En flicka skulle gå på Tivoli med sin mamma för första gången.
När dom kom till Tivolit så va hon väldigt överväkdigad lver slla ljus, musiken och alla attraktioner.
I folkmassan taopar hon mammas hand. Mamma försvinner i vimmlet och flicka står ensam kvar.
Hon börjar skrika.
En man tar flickans hand ovh sätter sig ner och försöker trösta.
Men det hjälper inte. Han köper en dricka till flickan. Hon lugnar sig något en stund.
Men sedan börjar hon skrika efter mamma igen.
Mannen köper sockervadd åt flickan och hon lugnar sig en stund igen men blrjar återigen efter en stund skrika efter mamma.
Vad mannen än försöker med så blir det endast en tillfällig tillfredställelse.
Efter en stund ser fluckan sin mamma och springer dit, in i hennes famn.
Där får hon lindring och känner sig trygg och lugn igen.
Om vi ser på våra liv.... är det inte lute så det är?
Vi försöker på våra egna sätt att hitta en lindring på den här känslan.
Vi har alla våra sätt.
Shoppa, träna, jobba, dricka, byta relationer, äta.
Nu menar jag inte att vi ska sluta med det. Men vi använder det för att döva, förändra eller lindra den här känslan.
Den känslan vi har kommer ur det existensiella lidandet.
Det handlar om att vi vänt oss bort från vårt inre.
Den där känslan är en signal på att det är något inom oss som behöver uppmärksamhet.
Och vi tror att vi kan lösa det med någonting utifrån, i det yttre.
Men vi kan aldrig ha en extern lösning på någonting internt.
När vi stannar med det som är. Stannar med den där känslan istället för att agera på den.
Och vågar vara kvar i det som kommer.
Så kommer vi hitta det vi alltid sökt.
Där bakom finns "mamman" i historien.
När vi finner det, så har vi fritt val att sätta vilken etikett vi vill på det vi hittar.
Bär vi hittar detta, är vi också rädda om det utrymme av frid, lugn och ro.
Så varje gång känslan av missnöje, oro, rastlöshet, att inte känna sig nöjd så tar vi hand om det. Ger det den uppmärksamheten det behöver. Vi springer/flyr inte längre.
På så sätt har vi det rent, fritt.