Rio... Copa.. Ipanema... Favela...

Dagen går mot sitt slut. Återigen sitter jag på avsatsen i favelan och blickar ut. Copacabana  längst ner...  har Sockertoppen rakt nedanför mig. Jag tänker tillbaka på tiden här nere. Jag har nog gjort allt man inte ska som turist. Första gångs besökare. Och inte gjort det man ska. Jag har inte varit uppe vid Kristus statyn. Jag har inte besökt sockertoppen. Jag har inte gjort de klassiska turist sakerna. Jag träffade Bruna första kvällen och på den vägen är det. Jag har däremot fått sett en jäklar massa annat. Mycket annat. Vissa saker kan jag inte ens skriva om här. Jag har gjort det jag har velat göra. Umgås med dem jag vill umgås med. Vissa personer som jag trodde jag skulle träffa här i Brasilien har jag inte träffat. Jag har låtit det blivit så. Dom har inte hört av sig och inte jag till dem. Behöver inte lägga någon värdering eller liknande i det. Det är som det är.
Bruna har tagit med mig på många otroliga ställen. Som exempel åkte vi igår och hämtade Anjoli. Hennes dotter som hade varit hos en barnvakt i 2 dagar. 2 timmar i bil och det tog aldrig slut. Den ena favelan efter den andra. Det är svårt att ta in hur mycket folk det bor här och hur stort det är. Hur stor ta favelor det finns. Hur mycket vapen  och droger det finns. Det är enormt. 
Jag sitter och små ler. Vilken resa. På alla plan. Upplevelser... känslor...
Känslor... det är en hel del som kommer upp. Jag sa till Brunas vän idag när vi var ute och käkade att jag inte va beredd på det här. Jag kom hit och blev helt överrumplad av det som hände. Det har inte varit lätt för mig att finna mig i allt. Känna mig avslappnad och normal. Att gå på helst spänn i början här till att samtidigt va normal och hitta på saker som man normalt gör när man träffar någon. Och intensivt. Vi har umgåtts varje dag. 24/7. Och mitt i det är jag på semester. Och ska hinna en massa. Som jag hade tänkt. Så vart det inte. 
En sak jag noterat.är att när vi rör oss med hennes dotter,som vi oftast gör, så är allt ok. Däremot när vi hade barnvakt så upptäckte jag en sak. Kvinnor.. turister. Speciellt om det är från Europa, ger mig ibland en obehaglig blick. Typ lite avsky blandat med förakt. Som om jag skulle vara en sexturist eller något. Jag ogillar verkligen sådant drömmande. .  Dom har ingen aning. Men ok... Bruna är 29 år. Hon ser ung ut. Och det förekommer en del prostitution. Jag förstår dem. Men... tror det till större delen handlat om att de blivit bortalaget.  Alltså den typen av kvinna som dom är. 50 år, europeiskt ursprung osv. Jag har inte valt det här. Det hände. Jag gick inte efter vad jag ville ha. Vad jag söker. Tror att det är när vi gör det så blir det inte bra. När vi bara följer hjärtat, utan drömmande,  utan att följa mina önskemål, utan att följa vad jag lärt mig, utan bara låta det hända. Där och då. Med den personen det händer. Det är då det blir som det ska. För om jag hade följt vad som är bra eller bäst för mig när det gäller att välja en kvinna så hade det varit mycket enklare att hitta en i Sverige med bra inkomst osv. Men nu vart det inte så. Jag valde inte detta. Jag observerade vad som hände med mig, i mig, när jag träffade Bruna. Jag lät det bara hända. Det var något i mig som väcktes. Jag kunde inte göra något åt det. 
Hon berättade i förrgår för mig att hon bett sista året till gud om att få en man som accepterar henne och hennes barn. Här i Brasilien är du ganska körd om du har barn. Det är inte lätt att hitta en som accepterar det. Hon berättar det, och hur hon såg mig första kvällen. Hur hon tänkte. Sedan hur hon dagen efter berättar för sin väninna att det är något konstigt som hänt. Att hennes hjärta varit stäng i 6 år. Jag har bara fokuserat på mig och min familj. Inga män. Jag hade stängt av säger hon. Sedan kommer du. Något händer i mig. Något väcktes till liv igen. Sedan kommer tårarna. Ja... det är inte lätt. Ingen av oss har valt detta. Vi bor i olika världsdelar. Olika bakgrund. Olika på många sätt. Men lika på en del. Vi har en plan. Vi får se vad som händer. 
En sak som förvånade migt är faktiskt att dom källsorterar här i favelan. Och dom är noga. Inget hamnar i fel låda. Bruna har sagt åt mig flera gånger. Känns lite knepigt. Det gäller flera saker... som fimpar. Inte kasta på gatan. Även här så har jag fått onda ögat av henne. Fimpa och lägg i papperskorgen är det som gäller. 
Jag har svårt att ta in allt som varit. Allt som hänt.  
Kvällen avslutades på en av Copacabanas restauranger. 


Snart dags att åka hem

Det är få dagar kvar. Lördag åker jag till Sverige. Bruna flyttar till Sao Paulo. Det känns. Både hon och jag tänker på det. Dagen då bubblan spricker. Visst... det är väl så. Åter till vardagen. Verkligheten. Det har varit som en dröm här. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att resan skulle bli så här. Aldrig.
Jag är så tacksam att få tagit del av människor, platser, miljöer och öden. Enormt. 
Det kommer verkligen bli tungt att lämna. Lämna Rio. Lämna Bruna och familjen. Riktigt tungt. Vad som än händer i framtiden så har tiden här satt ett stort och varmt avtryck i mitt hjärta. Jag kommer åka tillbaka. Definitivt. Karen... Patric...  Angelice...Nick och Co. Definitivt så kommer jag tillbaka. Jag har en idé om att dra igång en sida där jag erbjuder svenskar som ska till Rio i sommar för att se OS guidning. I favelan.. till rätt klubbar. Ordna boenden osv. För kontakter... det har jag här. Det har löst sig av sig själv. Det inte jag vet är inte värt att veta. Det lovar jag. 
Vi får se.... jag har satt intentionen.
Det är inte helt lätt just nu här. Som jag sa... vi tänker på hemresan.. flytten. Jag har dessutom en del att ta tag i när jag kommer till Sverige.  Boendet till exempel. Det kan man se på flera sätt. Boendet alltså. Jag är helt flyttbar och spelbar.  Jag är inte knuten till en speciell plats som det är just nu. Vad det nu ska betyda. Jag får se vad som kommer ur det. Jag har dessutom ett samtal med en person i Sverige som jag måste ta. Jag måste stå för en del. För vad jag känner,tänker. Har känt och tänkt. Tydligen har jag varit otydlig. Kanske inte tänkt mig riktigt för. Inte tänkt på andras känslor.  Hur andra upplever och tar saker. Ja.. jag kan inte mer än stå för det.  Och ta lärdom. Se vad jag kunde gjort annorlunda. Se vad jag brustit. Sitter på avsatsen utanför i favelan. Min favorit plats. Musiken är på hög volym. Bruna städar. Klockan är 00:09. Här är det helt ok att spela och leva om. Bruna dansar fram till brasiliansk samba med sopkvasten.  Granntanten hänger tvätt. Jag har full koll på gränden nedanför. Den är inte att leka med. Brant... trappor. Ca 200 meter. Bra rump träning. Flödar människor. Affärerna rullar på för grabbarna tydligen. 
Det är en fröjd för ögat. Färgerna på kläderna. Grafittin på väggarna som talar om vem som styr här. Ungdomarna som kommer uppklädda och fina för att gå ner på gatan och träffa kompisar. Barn som spelar fotboll på gatan. Mitt i allt det står män med vapen. Det är vardag här. Helt sjukt. Men så är det. 
Här går man och lägger sig vid 2-3 tiden på natten, upp mitt på dagen. Så ser vardagen ut. Jag brukar vakna vid 7 på morgonen. Ta en cigg. Kika vem som äger gränden den dagen. Militären el grabbarna. 
Sen lägger jag mig igen. 
Det är lite synd att jag inte kan filma eller fota här mer än jag gjort. Det är en mycket annorlunda och skön stämning på gatan, efter militärens utpost och vidare uppåt i favelan. Det är  musik på hög volym. Små barer efter vägen. Folk som dansar och umgås. Vanliga vardagar. Jag har varit nere några gånger i det området.Det är iInte helt obemärkt jag rör mig där.
Jag är ju en gringo ;) Men människor är trevliga. Tanter i 60 års åldern hejar glatt och fnittrar där dom sitter och delar på en flaska öl. Någon kille på 14 år ser lite skumt på mig. Bara heja och nicka. "Bounda" lite. Nästa gång hejar han tillbaka. Dom är inte vana. Bruna brukar skratta och säga: Amiga mira voce... Eu mira amiga. Amigo no more problem. Si? 
Comprendo, säger jag. (Betyder typ: tjejen tittar på dig... jag tittar på tjejen.. hon är inget problem längre. Ok? ) Ja.. det är en helt annan eld dom har här. Det handlar om revir. Ingen tittar på en annans kille. Inte mer än nödvändigt. Då blir det livat. 
Nu är det tydligen dags för mig att hjälpa till här med städningen
Natti.





Oväntat möte...

Gick ut och åt med Joakim och Jossan. Även Jockes bror var med. Vi hamnade på ett bra ställe i Botafogo (Rio de Janeiro). 
Efter någon timme gick samtalet in på barn. Anknytning. Sedan vår egen uppväxt. Vi satt i flera timmar och pratade. Plötsligt kommer an vacker kvinna fram och frågar om jag vill köpa Brownies.  Hör nere kommer de ofta fram och vill sälja allt från jordnötter till cocain. 
Jag frågade vad hon skulle ha. Fick priset och även svaret att det finns dem med marijuana och dem utan. Vilken vill du ha? 
Va fan.... 
Jag köpte 4. Gav bort en. Tänkte att jag kan äta en någon annan dag ifall jag skulle få för mig det.
Hur som så köpte kvällen fint. Djupt samtal. Härligt. Fint att vi ventilerade allihopa. Saker som kom upp. Saker som vi glömt. 
Väl när vi skiljs så går jag vidare från Jocke och Co hus. Hamnar vid en bensin mack. Köper cigg. Lite frukost osv hem. Inne på macken är det funk/hip hop som dånar. Jag ser en taxi kille med skin keps.  Frågar om han är sugen på att köra upp till Tabajaras., favelan. 
Absolut... no problem. Jag ler tillbaka lite förvånat. Inte vanligt att dem kör upp dit. Speciellt inte kl 4 på morgonen. Vi åker iväg. Han drar ner rutorna, höjer volymen. Funk/hip hop. Brasilianskt modell favela. Väl vid Sequira Campus, där vägen upp till favelan Tabajaras börjar stannar han till. Pratar med en annan taxi. Det står en brasiliansk man och pratar med den chauffören. En ordväxking sker och vips sitter den brasilianska mannen i vår bil. Vi drar iväg uppåt för berget.  Mannen i bak frågar på bra engelska var jag kommer ifrån. Sueco . .. sweden. . Säger jag. 
Svart är till min förvåning på svenska.
"VA fan är du från Sverige! ?". 
Ha ha... hur stor är chansen?!
Ja.. hur stor är den? 
Vi börjar prata. Han är också.från Stockholm.  
Han frågar va fysiken jag ska göra uppe i favelan? 
Jag bor här uppe svara jag. 
Är du galen säger han? Jag är halverade själv. Har varit här i Rio 11 gånger. Aldrig varit uppe här. 
Äh.. det är soft. Bara man känner grabbarna lite så. Men min fråga är... va ska du hit upp och göra? 
Han säger att han vill kolla om man kan handla kokain...
Ja det är nog minsta problemet här säger jag. Jag bor 5 meter ifrån killarna som kränger. Häng på mig kan jag presentera dig så kan du gå själv sedan. 
Sagt och gjort. Jag lämnar mannen i deras händer. Tryggt. Ingen fara. Säger åt han att göra den han ska och sedan bara gå samma väg han kom. Lugnt... inget springa eller så. 
Dagen efter när jag är på väg mot gymmet går jag ut från huset. Grabbarna ler och säger.ä: Daniel... ger mig tummen upp. Mannen måste ha handlat mycket tänker jag. 
Det kanske låter sjukt. Overkligt.  Rent av omoraliskt fel. 
Men... här är jag gäst. Jag går på nåder här. Och mannen hade hittat det han sökte i närmsta gathörn. Men... till ett högre pris. Och mycket dålig kvalité.  Det hör till vardagen. Det är i bilden hela tiden här. Brasilien är världens största kokain konsument. Det flödar här. Och då menar jag verkligen flödar. 
Du väljer själv. Ja... eller nej. 
Jag har valt bort det. Vill ta del av Brasilien på  alla sätt. Då innebär det att ha grabbarna i gränden. Så är det. Jag dömmer ingen. Alla vill få en dräglig vardag. 
Man ska veta det att här är det lika ställt som ett inbördeskrig mellan favelorna. Och folket i stan. Dom ljusa brasilianaren.  Dom som är lite finare,  rikare. 
Men se det så här: Vem äger stan? Dom ljusa kan inte gå in i en favela. En brasse från en favela kan inte gå in i en annan. Då blir dem skjutna. Därför är folk förvånade att jag bor här. Att jag rör mig här. Men jag tillhör inget av det. Jag är en gringo. Mest kända Gringon i favelan sa Bruna idag. 
Kanske är det så. 
Hur som... folket i favelorna däremot... dom går ner på stan. Dom äger stranden. Dom rör sig hur dom vill.
Vem äger staden? Vem är fånge i sitt eget land?
Mm.... tål att tänka på. Inte ens polisen/militären går in här hur dom vill. Dom har sin utpost efter vägen upp. Men det är också det enda. Det är ett spel för galleriet. En falsk trygghet.
Från det ena till det andra så sköts det utanför i morse igen. Men jag reagerar inte direkt på det. Vi vaknade till. Tittade på varann. Log och somnade om. 
Skum vardag tänkte jag. Mycket skum. 
Nedan... favelan Tabajaras sett från takterrass på Copacabana.