Snart dags att åka hem

Det är få dagar kvar. Lördag åker jag till Sverige. Bruna flyttar till Sao Paulo. Det känns. Både hon och jag tänker på det. Dagen då bubblan spricker. Visst... det är väl så. Åter till vardagen. Verkligheten. Det har varit som en dröm här. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att resan skulle bli så här. Aldrig.
Jag är så tacksam att få tagit del av människor, platser, miljöer och öden. Enormt. 
Det kommer verkligen bli tungt att lämna. Lämna Rio. Lämna Bruna och familjen. Riktigt tungt. Vad som än händer i framtiden så har tiden här satt ett stort och varmt avtryck i mitt hjärta. Jag kommer åka tillbaka. Definitivt. Karen... Patric...  Angelice...Nick och Co. Definitivt så kommer jag tillbaka. Jag har en idé om att dra igång en sida där jag erbjuder svenskar som ska till Rio i sommar för att se OS guidning. I favelan.. till rätt klubbar. Ordna boenden osv. För kontakter... det har jag här. Det har löst sig av sig själv. Det inte jag vet är inte värt att veta. Det lovar jag. 
Vi får se.... jag har satt intentionen.
Det är inte helt lätt just nu här. Som jag sa... vi tänker på hemresan.. flytten. Jag har dessutom en del att ta tag i när jag kommer till Sverige.  Boendet till exempel. Det kan man se på flera sätt. Boendet alltså. Jag är helt flyttbar och spelbar.  Jag är inte knuten till en speciell plats som det är just nu. Vad det nu ska betyda. Jag får se vad som kommer ur det. Jag har dessutom ett samtal med en person i Sverige som jag måste ta. Jag måste stå för en del. För vad jag känner,tänker. Har känt och tänkt. Tydligen har jag varit otydlig. Kanske inte tänkt mig riktigt för. Inte tänkt på andras känslor.  Hur andra upplever och tar saker. Ja.. jag kan inte mer än stå för det.  Och ta lärdom. Se vad jag kunde gjort annorlunda. Se vad jag brustit. Sitter på avsatsen utanför i favelan. Min favorit plats. Musiken är på hög volym. Bruna städar. Klockan är 00:09. Här är det helt ok att spela och leva om. Bruna dansar fram till brasiliansk samba med sopkvasten.  Granntanten hänger tvätt. Jag har full koll på gränden nedanför. Den är inte att leka med. Brant... trappor. Ca 200 meter. Bra rump träning. Flödar människor. Affärerna rullar på för grabbarna tydligen. 
Det är en fröjd för ögat. Färgerna på kläderna. Grafittin på väggarna som talar om vem som styr här. Ungdomarna som kommer uppklädda och fina för att gå ner på gatan och träffa kompisar. Barn som spelar fotboll på gatan. Mitt i allt det står män med vapen. Det är vardag här. Helt sjukt. Men så är det. 
Här går man och lägger sig vid 2-3 tiden på natten, upp mitt på dagen. Så ser vardagen ut. Jag brukar vakna vid 7 på morgonen. Ta en cigg. Kika vem som äger gränden den dagen. Militären el grabbarna. 
Sen lägger jag mig igen. 
Det är lite synd att jag inte kan filma eller fota här mer än jag gjort. Det är en mycket annorlunda och skön stämning på gatan, efter militärens utpost och vidare uppåt i favelan. Det är  musik på hög volym. Små barer efter vägen. Folk som dansar och umgås. Vanliga vardagar. Jag har varit nere några gånger i det området.Det är iInte helt obemärkt jag rör mig där.
Jag är ju en gringo ;) Men människor är trevliga. Tanter i 60 års åldern hejar glatt och fnittrar där dom sitter och delar på en flaska öl. Någon kille på 14 år ser lite skumt på mig. Bara heja och nicka. "Bounda" lite. Nästa gång hejar han tillbaka. Dom är inte vana. Bruna brukar skratta och säga: Amiga mira voce... Eu mira amiga. Amigo no more problem. Si? 
Comprendo, säger jag. (Betyder typ: tjejen tittar på dig... jag tittar på tjejen.. hon är inget problem längre. Ok? ) Ja.. det är en helt annan eld dom har här. Det handlar om revir. Ingen tittar på en annans kille. Inte mer än nödvändigt. Då blir det livat. 
Nu är det tydligen dags för mig att hjälpa till här med städningen
Natti.






Kommentera här: