Lite rädd vart jag i allafall...

Efter en kväll i Botafogo, som är en stadsdel i Rio där jag bor, så va det läggdags. Jag vart tvungen att slänga mig i en taxi upp till favelan och hämta lite grejor. Inget vatten gjorde att vi valde att sova i Botafogo. Som vanligt så kör inte taxin upp i favelan.  Han skakade på huvudet... gjorde ett tecken med handen format som en pistol och sa pang pang. Som dom brukar.  Ingen utomstående kommer in där. Jo tack... jag vet. 
Så det vart en motorcykeltaxi upp. När jag kommer fram är det ett jävla liv på gatan. Folk dansar och det är någon typ av lokal hiphop som spelas. Låter rent ut sagt för jävligt. Men men... där springer som runt... fler än någonsin... med automatvapen. Och inte bara i Cobrans gränd utan nere på gatan. Dom verkar fira något. Jag känner inte igen en enda av grabbarna vilket gör mig lite orolig. Jag går in i gränden. .. upp för trapporna. Och det är inte lite brant... och inte lite trappsteg. 
Väl uppe ser jag att det är tomt. Inga grabbar där dom brukar vara. Fan.... Berghs har gamla kartell en tagit tillbaka favelan. Och det är det som dom firar. Då är jag rökt av bara fan när jag går ner igen. Jag försöker få tag i Bruna via Whatsapp. Ingen framgång. 
Ok... jag går ner. Ja menar jag kan ju inte stanna här och hon i Botafogo. Väl nere ser jag en av ledarna... eller den som är äldre än 15 år. Vi brukar hejja och köra en typ av handläggning som han lärt mig. Han skiner upp och säger: Daniel! Jag uttrycker min oro och frågar vad som händer. Han säger: tranquilo.... just festa! 
Visst tänker jag.... jävligt tranquilo. Ja ja... jag väntar på mc taxi. Räknar till ett 30 tal killar med hörselsnäcka och automatvapen. Samtidigt ställer jag mig frågan: va i helvete gör jag mitt i allt detta?!
Men upplevelsen.... går inte att köpa för pengar. Det är så jäklar overkligt att stå mitt i denna samling. Drogerna säljs ur Ica kassar. Musiken dånar. Gatan är helt full av folk som dansar med och utan vapen. 400 meter ner har militären sin sista utpost. Där står ett 10 tal militärer, tungt beväpnade.
Mc taxin kommer. Jag säger god natt till grabbarna och dom frågar vart jag ska. Huset i Botafogo säger jag. 
Har du 2 hus frågar ena? Ja säger jag... för att göra det enkelt. Ett här... Ett i Botafogo. Han skrattar och ger mig tummen upp. Jag knackar på axeln på mc taxin och vi är på väg ner. 100 meter bort skriker en ung kille någonting. Killen som kör nickar tillbaka. Jag frågar om det är problem längre fram. Nej då... tranquilo säger han. Det här jävla tranquilo hela tiden gör mig galen. Visst... det är lugnt. Men va fan... 
Vi passerar militären.  Dom tittar som vanligt väldigt mycket.  En gringo vid denna tid på mc taxi. Kan ju bara vara en sak. Men tyvärr... jag hade ett annat ärende. Väl nere vid siquera campus hoppar jag av. Tar en reguljär taxi till Botafogo. Hemma i sängen.... Allt som vanligt. Som en vanlig kväll i Sverige. Sjukt. Nyss stod jag i ett hav av automatvapen. Nu tryggt i en säng.  Snacka om kontraster. 
Ja... jag va ganska rädd när jag inte visste vad som hände på gatan. Ovissheten är det som skapar rädslan. När du väl vet vad du är i för situationen så finns inte rädslan. Så är det för mig.
Natti
En bild på grabbarna i gränden.
Ser i skuggan på marken.... AK47


Kommentera här: