Bara några dagar kvar...


Så då är det bara några dagar kvar till avresa. 
Jag vågar sällan hoppas för mycket.... men jag tror faktiskt jag kommer iväg.  Det känns fantastiskt. Äntligen.... 
Ett stort tack till min barndomsvän Erik. Cissi... inte minst Jocke. Cissi och Jocke som när jag behövde det som mest trodde på mig och stöttade mig. 8 v senare står jag här, klar för avfärd.
Endast passet saknas nu. Resten är omhändertaget. 
När landningsställen lyfter från svensk mark på lördag är jag den som fäller en tår..... eller flera.
Det brukar bli så. Tacksamhet en över att få påbörja resan. Resan som är en del i mitt sökande. Sökandet efter det där som jag sökt hela livet.  Något mer än det som är. Jag har sökt överallt. På olika plan i olika rum. Nu vet jag vart det är jag ska söka och jag har delvis funnit det. Bara hitta det lite djupare. Och det är det som denna resa handlar om. Jag har slutat försökt få till det som många av er andra har. Hus... en nära familj osv.  Jag har upptäckt att det inte är det som är min väg.  När jag inte följer min "väg" blir det inte bra. Nu har jag förstått mitt syfte här på kulan och jag följer den utstakad vägen. Vart den än tar mig så följer jag den. På gott och ont. 
Tänker på min dotter Sofia.... det kan inte vara lätt att ha en sökande pappa. Det har tagit mig till både fängelser och institutioner, olika världsdelar.. osv. Det är inte den där klassiska pappan jag har varit. Men jag hoppas jag har bidragit till andra bra saker i hennes liv. Det är jag ganska säker på... se bara på henne, vilken grym person hon är. Vilken målmedvetenhet.  Ja
.. jag och hennes mamma Anja har lyckats med något fint. 
Jag är inte som alla andra pappor kanske. Men jag har en erfarenhet... Ett liv fyllt av erfarenheter så inte går att köpa för pengar. 
Jag är tacksam över att hon orkar med att ha en sådan pappa. En julen i Indien. Nästa i Brasilien. .. för var det anstalter. .. eller bara borta.... eller så jobbade jag hela tiden. 
Ja... hon säger att jag är världen bästa pappa. Som hon själv sa: "Vem har rätten att säga någonting om dej som pappa mer än mig? Du är ju MIN pappa". Sant.... så sant mitt lilla troll. Det räcker härifrån och till stjärnstopp för mig. 
Nu stundar Brasilien och Rio de janeiro. 
Att träffa Camila igen känns speciellt. Vi har alltid haft en speciell relation. På någotvis. Kan inte förklara det men vi har det iallafall. Det har sin mening det med.
Det kommer bli en väldigt speciell resa det här. Det kan jag säga redan innan. 
Nu är jag på väg hem. Måndag i morgon. 
Dags att gå till bästa arbetsplatsen:)

Kommentera här: