3 månader sedan jag kom hem..

Jag har varit hemma i Sverige i 3 månader nu.
Så mycket har hänt.
För 14 månader sedan var jag en aktiv beroende.
Under den tiden har jag lagt ner en hel del arbete på mig själv.
En 12 stegs behandling ( För par).
Varit i Indien på Oneness University och gjort en Deepening course och en Trainer course.
Och tack vare det har jag fått till en förändring.
Den personen jag var, använde droger som en lösning.
Den personen jag var kommer att använda droger igen.
Lite som att gör jag som jag alltid har gjort så kommer det alltid att bli som det har blivit.
Får man till en förändring, ändrar en människas hela syn på livet. Perspektivet.
"The perceptions of life".
Så är chansen stor att personen inte använder igen.
Jag är tacksam att personen jag är idag inte använder droger.
En fråga som jag ställt mig ofta sista året är: Varför fungerade det denna gång och inte tidigare?
Vad var det som gjorde att jag tog in allt som sades på behandlingen?
En av dem grundläggande insikterna var att jag förstod att jag inte förstod mitt eget bästa.
Patrik (Behandlings ansvarig på beh.hemmet) sa i ett tidigt skede när det talades om min behandlingsplan att "Tycker du det är rimligt att en ner knarkad snickare från Uppsala ska bestämma hur hans behandlig ska se ut? Är det inte bättre att en som kan det här bestämmer det?".
Ja... vad skulle jag säga?
Så jag beslutade att göra det Patrik sa.
Vid flera tillfällen ville min dåvarande flickvän avbryta behandlingen och åka hem.
Anledningarna var många.
Kommer speciellt ihåg ett tillfälle, då hin verkligen åkte.
Patrik hade ca 2 v innan frågat mig om min inställning om dagen då min flickvän verkligen skulle åka hem.
Hur skulle jag göra då?
Ah va det gjorde ont att fatta det beslutet.
Att vad som än händer, så ska jag fullfölja min behandling.
Det är mitt liv det handlade om.
Dagen kom...
Jag stod kvar vid mitt beslut.
Det gjorde verkligen ont att se henne åka.
Jag visste vad som väntade där ute.
Kunde bara hoppas och be att hon skulle överleva.
Jag tror att det var ett av dom avgörande besluten.
2 dagar senare kom hon tillbaka.
Det hade varit nära att hon tagit ett återfall.
Hade jag åkt med den gången så tror jag faktiskt att jag inte hade levt nu.
Vi hade nog inte levt någon av oss.
Så... jag känner en stor tacksamhet till Patrik.
Och uppåt för att jag faktiskt lever idag.
Sitter nu på tåget mot Uppsala.
Ska åka bil därifrån till Härnösand för att tömma min lägenhet där uppe.
Ska bli skönt att få göra ett avslut.
Att äntligen slippa ha det framför mig, att jag måste tömma/flytta.
En annan sak som jag märkt av sista veckan är att jag börjar få en helt annan kontakt med min pappa.
Oneness säger: "Läk relationerna med dina föräldrar"
Jag har inte riktigt förstått det.
Men nu förstår jag.
Det är nu den har börjat läkas.
Någonstans på vägen har hag tappat bort bilden av min pappa.
Jag har sett honom på ett felaktigt sätt.
Inte som en person av kött och blod.
Med känslor och önskningar som mig.
Som också kan känna sig ensam, ledsen osv
Jag har hört av mig till honom för att en son bör höra av sig si och så och ställa upp osv.
Jag har gjort min plikt.
Senaste veckan så har jag börjat genuint att intressera mig för vad han har gjort under dagen.
Hur han mår.
Vad han funderar på.
Mm... säga vad man vill, men Indierna vet vad dom pysslar med när det gäller det här som kallas livet.
Helt underbart.

Ni som läst bloggen vet att jag har sagt upp mig på jobbet.
Och inte har haft någonting annat att gå till.
Jag skrev även att jag inte va det minsta orolig över att det inte skulle lösa sig.
Mm... jag vill inte droppa något än men det börjar hända saker.
Och går allt som jag förstår det så kommer det bli en fantastisk sommar och höst.
Ha en fin lördag nu.
Och som en taxi chaufför sa till mig för ett år sedan: "Grabben, ta hand om själen".
Det vill jag ge er idag.
Ta hand om själen!
Namaste!

Kommentera här: